Lösa urbaniseringsproblemen – bli en smart stad

Utvecklingen av smarta städer är inte längre något val. Städer växer fram i praktiskt taget varje vrå och varje vecka blir cirka 1,5 miljoner människor stadsbor. I den här takten kommer stadsbefolkningen att utgöra över två tredjedelar av världens befolkning år 2050, och de vanliga problemen med urbaniseringen kommer att kvarstå, fast i större skala. Många städer börjar inse denna verklighet, och 40 av dem är på väg att utvecklas till smarta stadsmiljöer senast 2020. Även om tillvägagångssättet för initiativ kring smarta städer kan variera mellan utvecklingsländer och utvecklade länder, eller till och med mellan länder i samma utvecklingsstadium, förblir det underliggande fokuset detsamma. I stor utsträckning kretsar dessa kring införandet av informations- och kommunikationsteknik (IKT), analysverktyg och stödjande organisationsstrukturer. För att uppnå hållbar utveckling bygger stadsplanerare en solid IKT-grund för att generera och samla in data som sedan kan omvandlas till information med hjälp av analysverktyg. Med insikter hämtade från detaljerad information i realtid och organisationsstrukturer som främjar innovation, samarbete och tillämpningen av sådan information kan en prediktiv stad förverkligas. Denna modell förutsäger händelser, vilket gör det möjligt för stadsplanerare att i god tid förutse potentiella tillväxtområden och dra nytta av dem.

Det är intressant att notera att utgångspunkten för utvecklingen av smarta städer är mycket kontextspecifik och beror främst på var staden redan befinner sig när det gäller infrastruktur och övergripande teknisk mognad. Generellt sett börjar utvecklingsländer på en relativt grundläggande nivå, eftersom de brottas med utmaningar som brist på infrastruktur, befolkningsökning samt bristfälliga stadstjänster, sanitära förhållanden, utbildning och fattigdom. Tillvägagångssättet för utvecklingen av smarta städer har därför varit top-down (regeringsledd) istället för bottom-up (medborgarstyrd). I Bangalore har man till exempel antagit en top-down-strategi för att implementera nätverksteknik för energihantering, inomhusnavigering och skyltbaserad information samt samarbetsutrymmen. Genom att samarbeta med en ledande IT-aktör och noggrant följa ett referensramverk för smarta städer hoppas stadens myndigheter kunna förnya stadsbilden, locka kompetenta välståndsskapare och utveckla en unik identitet. Även om man byter kontinent från Asien till Afrika förblir tillvägagångssättet top-down. Eko Atlantic-projektet i Nigeria involverar flera partners, såsom Dredging International, och utnyttjar centraliserade energisystem, allestädes närvarande kommunikationsnätverk och andra verktyg för att omvandlas till en framtidssäker stad. Däremot ser verkligheten på plats när det gäller att bygga smarta städer i utvecklade länder helt annorlunda ut. Prioriteringarna i dessa länder är att utöka, övervaka och styra den befintliga infrastrukturen i syfte att främja hållbar utveckling. New York –som ligger på fjärde plats på den globala listan över smarta städer– är ett typexempel. I takt med att förstärkt och virtuell verklighet träder fram har staden avsatt 6 miljoner dollar för att inrätta ett laboratorium som ska stödja entreprenörskap, affärsutveckling och forskning. Centret förväntas skapa 500 arbetstillfällen och fokusera på projekt inom blandad verklighet. Parallellt med detta har New York City infört LinkNYC⁶, ett projekt på 200 miljoner dollar som syftar till att ersätta gamla telefonkiosker med digitala kiosker. Förutom att erbjuda gratis Wi-Fi till användare och vägleda turister övervakar dessa kiosker miljödata via sensorer. Även om dessa exempel tyder på att de flesta städer antingen tillämpar en top-down- eller en bottom-up-strategi för hållbar stadsutveckling, skulle resultaten av en tvådelad strategi bli betydligt bättre. Den förstnämnda strategin är viktig för att lägga grunden till smarta städer, medan den senare krävs för att genomföra lokala, branschspecifika projekt.

Därför kommer framtiden oundvikligen att präglas av Smart City 3.0-modellen, som bygger på medborgarnas medskapande. Ett energibolag i Wien har redan anammat detta paradigm genom att behandla medborgarna som investerare i lokala solkraftverk för att hjälpa staden att uppnå sina mål för förnybar energi till 2050. Faktum är att ett samarbetsinriktat tillvägagångssätt måste utvidgas till nationell nivå för att skapa en ”smart värld”, där kunskap utbyts och överförs mellan utvecklade länder och utvecklingsländer. Delande städer som Seoul är redan på väg mot inkluderande tillväxt, och det är bara en tidsfråga innan andra städer följer efter. Har du redan tagit till dig idén om den smarta staden? Berätta gärna för oss i kommentarfältet nedan.